Ibland alltså.

Jag fick något konstigt. Det var liksom surt. Det var. Jag kunde inte riktigt fatta om. Men jag spottade ut det. Försökte att pricka handfatet så att jag skulle se vad det var. Allt gick för fort. Jag missade helt och hållet. Jobbigt. Det kändes som något giftigt. Varför skulle det vara det? Jag tänker alltid så om jag råkar få något i munnen. "Omges jag av giftiga ämnen?" kan man börja undra. När ska man växa upp? Konstig fråga. Vad då "växa upp"? Som om alla vuxna sväljer allt de får i munnen av misstag. Vad? Hallå? Vad höll du på att komma in på för spår där? Vet inte. Jag anspelar aldrig på sånt. Men det var liksom surt och salt samtidigt. Litet och hårt, som en liten sten fast mjukare. En död bananfluga säkert. Det kryllar av dem, eller nej. Det kryllar inte av dem. Men ganska ofta sitter jag och blir totalt vansinnig på en liten fluga som flyger i cirklar runt huvudet, mot munnen, snuddar nästippen, vänder om, tar satts, störtar mot ena näsborren. Jag försöker såklart döda den. Men det är lite svårare med de här små flugorna. Eller nej. Det är lättare än vanliga såklart. Men det är lite svårare än vad man först tänker sig. Och sedan vaknade jag.

Tja!
Tjena!
Tjenare!