Sitta i knät

Att sätta sig "i någons knä" betyder egentligen, som ni förstår, att sätta sig på någons lår. Men ändå kallar vi låren för "knät". Jag vet, helt ologiskt. Jag antar att det någonstans på vägen skett ett stort missförstånd. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle kunnat gå till.
En äldre herre ber sin fru att sätta sig i hans knä och han menar vad han säger. Helst vill han se sin fru krympa sig själv för att sedan på något sätt krypa in i själva knäskålen. Hon däremot missförstår alltihop eller rent av lyssnar för dåligt på sin mans instruktioner, hans önskemål. Så istället för att faktiskt göra det han ber om sätter hon sig på hans lår. Den hela incidenten sker på ett relativt stort och öppet torg mitt på en lördagsförmiddag någonstans i Sverige och runt om finns därför såklart en större skara människor. Nu får vi helt enkelt anta att någon eller flera personer i omgivningen råkat se och höra när damen satte sig på den äldre herrens lår och sedan fört vidare denna, nu helt obegripliga, tradition eller vad man ska kalla det. "Så barn, nu hörde ni vad farbrorn sa och ni såg var damen satte sig. Nu vill jag inte höra något mer tjafs från er idag, det är slutdiskuterat!". Ja, jag vet inte vad jag ska säga längre. Vi ligger illa till. Jag ser inget ljus i denna mänsklighetens tunnel. Godnatt.

Dagens utdrag

Utdrag ur Ottar Johansdottirs blogg:

"Hej alla trogna läsare!

Ännu en vanligt dag på jobbet. Eller, ja, vanlig och vanlig. Jag vet inte. Idag inledde jag min näst sista vecka i arbetslivet. Bara två veckors arbete till och sedan, den så kallade "friheten". Jag har svårt att beskriva eller ens känna hur jag känner. Vissa frågor dyker oundvikligen upp nu i slutspurten av min arbetskarriär. Allmänna frågor om livet. Har jag trivts? Har jag blivit det jag velat? Jag vet inte. Nog har jag trivts på jobbet men jag tänker inte sticka under stolen med att jag faktiskt haft en dröm om att jobba som någonting annat. Varför blev det aldrig av då? Ja, om jag bara visste det. Jag antar att jag aldrig vågade ta det där första steget. Vänta nu. Steg? STEG?! Allvarligt talat! Är det ens ett ord? Är det ett skämt? Har ingen människa upptäckt detta tidigare, att vi helt utan den minsta reaktion går runt om dagarna och tror att det är okej att ha ett sådant ord i det svenska språket? Har människor tappat förståndet? Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag skäms rent ut sagt. Det är vidrigt. Är jag med i en konspiration? Det... vänta... om jag bara kunde... öh... *klick*."

Kvällens utdrag...

Utdrag från Teodor Blammérs blogg:

"Hej bloggen!
Varför skriver jag så? Varför inleder jag mitt blogginlägg på det sättet? Vad menar jag? Vem säger jag hej till? Säger jag hej till bloggen?
Hur som helst, idag har jag mestadels suttit inne framför soffan och surfat mig genom hela internet. Från början till slutet. Jag började på den första hemsidan och slutade precis, bara för några minuter sedan, på sista hemsidan, vilket alltså blir den här sidan. Någonstans när jag surfat mig igenom 300 sidor känner jag hur något eller någon försiktigt kliar mig på ryggen. Någon eller något som kliar mig på hela ryggraden. Från första kotan till sista kotan, som alltså sitter längst ner på ryggslutet. Jag vänder mig om från datorskärmen och söker av området bakom min rygg men hittar inget där.
Senare på eftermiddagen, alltså imorgon på eftermiddagen, kommer jag att gå till botten med det här. Jag kan inte sluta fundera, jag kan inte sluta undra vem eller vad det var som kliade mig på ryggen. Tills dess säger jag:
Adjö och go home!"